Självläkning

hjälp till självhjälp

Kroppens självläkande förmåga är fantastisk, men ibland behöver den hjälp.

Den vanligaste behandlingen vid långvarig smärta är olika läkemedel. Dessa har ofta dålig smärtstillande effekt och låg träffsäkerhet. Sannolikheten att du ska ha nytta av en medicin är 20 – 30 %. Det innebär att du får vara beredd att prova ett flertal olika preparat innan du får ett som ger meningsfull smärtlindring. De allra flesta läkemedel som används vid långvarig smärta är avsedda för andra sjukdomstillstånd så som depression, epilepsi och inkontinens. Smärtlindringen beror ofta på en positiv sidoeffekt. Biverkningar är vanliga, allt ifrån negativ påverkan på balans, humör, till kognition med mental förlångsamning. Muntorrhet med tandskador förekommer liksom hjärtpåverkan och urinstämma. Risken för beroende är stor och många utvecklar tolerans, vilket innebär att dosen hela tiden måste ökas för att bibehålla effekten. 

Smärtbehandling med morfinliknande preparat (opoider) har lett fram till en nationell medicinsk katastrof i USA, där ca 70.000 personer dör varje år på grund av beroende och missbruk av de vanligaste smärtläkemedlen, Oxycodon och Fentanyl. Detta gör att medellivslängden i landet sjunker. 

Den vanligaste medicinen mot smärta är paracetamol (Alvedon, Panodil, Pamol mm). Internationellt ifrågasätts preparatet vid långvarig smärta allt mer. Endast en av fem får lindring och även om biverkningsprofilen är gynnsam innebär det att många tar ett verkningslöst läkemedel vars eventuella nytta kan bero på placeboeffekt.

På Apport har vi därför bestämt att inte använda läkemedel för smärtlindring. 

Apport erbjuder istället smärtbehandling med biverkningsfria metoder  som aktiverar kroppens egna självläkande och smärtstillande förmåga. 

regenerativ terapi är samlingsnamnet på behandlingsmetoder som befrämjar självläkning. Immunsystemet är centralt vid självläkning. Det aktiveras vid skador, genom en kedjereaktion med inflammation, vävnadsnybildning (proliferation) och omformning då vävnaden får en struktur anpassad till de krav kroppen ställer. Blodförsörjningen till leder, ligament och senor är begränsad, vilket försvårar läkningsprocessen och kan göra den bristfällig. 

dry needling (akupunktur), proloterapi och PRP är tre metoder som stimulerar immunsystemet och kan förbättra vävnadsläkning. 

De två första genom att behandlingen orsakar en begränsad skada inklusive blödning, vilket sätter igång läkningsprocessen. 

Vid PRP centrifugeras patientens eget blod på ett specifikt sätt och sedan injiceras där i den skadade vävnaden. Bäst effekt  har metoden om det redan pågår en inflammation, eftersom behandlingen i sig inte orsakar någon vävnadsskada.

neuromodulering (NeMo) är en utveckling av TENS. Vid NeMo används elektriska impulser med högre frekvens och effekt än vanlig TENS. Behandlingen ger mindre påverkan på huden och når djupare i vävnaderna, både muskler och nerver. Impulserna aktiverar tunna nerver (c-fibrer/”smärtfibrer”) med högre frekvens än nerverna själva kan generera och sänder elektiska signaler genom nerverna in till centrala nervsystemet. Därigenom uppnås såväl omedelbar som mer långvarig smärtlindring genom modulering och minskad känslighet i ”smärtsystemet”. 

Behandlingen aktiverar tre av nervsystemets smärtbromsar:

  • ”Grinden” i ryggmärgen som blockerar inkommande ”smärtsignaler”.
  • Endorfiner, kroppens egna morfin som aktiveras av muskelarbete.
  • Dorsalrotsgangliet, knutpunkt strax utanför ryggmärgen där känselnerverna cellkärnor finns. Här regleras nervernas känslighet.

ledstabilitet är en grundläggande faktor i vår rörelseapparat. Människan ska kunna stå och samtidigt vara rörlig och smidig. Det ställer stora krav på balans och ledstabilitet, där kroppens snabba muskler har en central funktion. 

Ledstabilitet kan delas upp i 

  • dynamisk stabilitet som är beroende av samspelet mellan muskulatur och nerver i och omkring en led.
  • mekanisk stabilitet som upprätthålls av bindvävsstrukturer såsom ledkapsel, brosk, diskar och ligament

Den dynamiska stabilitetsförmågan förbättras genom sjukgymnastledd träning med hög belastning samt övningar för balans och generell såväl som specifik stabilitet. 

Träningen kombineras som regel med metoder för att förbättra den mekaniska ledstabiliteten såsom akupunktur, blockader, proloterapi, PRP och neuromodulering.